Det finns en tysk produkt som kallas diethonung.
För diabetiker.
Med en massa fruktos i, verkar det som. Men exakta innehållet framgår inte. Priset är i alla fall rätt högt: bara några ören från 100 kronor kilot.
Med risk för att jag stämplas som bakåtsträvare: Jag tar hellre en liten, liten sked riktig honung än en stor sked klet.
Å ena sidan en vårfluga som sökt skydd på mitt pekfunger undan snöandet i slutet av mars.
Å andra sidan också benen på Hans Samland. En av mycket få som fick träffa legenden broder Adam, benediktinermunk, hemma i klostret. Munken som inte nöjde sig med att överlåta biaveln till vår herre alltså.
Adams enkla avelsråd lär vara de bästa man kan få: Välj ut hälften av samhällena i bigården, utifrån de egenskaper man vill ha. Avla på de drottningarna. Slå ut resten och låt döttrarna ta över kuporna som blir över.
Återstå för mig att välja. Och det rätt snart.
Har börjat nalla på absolut sista honungen från förra året.
Skumhonungen.
Som inte är skum alls, men som ser lite trist ut ovanpå och kan uppfattas som mindre attraktiv.
Den är alltså fulladdad med pollen och små vaxrester. Rena dunderknarket.
Ska ta Malins råd nu och ge bina resten.
Jag får krypa till korset och köpa till morgonteet.
Typiska tecken: Den sega illaluktande kläggan i cellen. Från Jordbruksverkets skrift, klicka på bilden så laddas pf:en hem.
Det har dykt upp amerikansk yngelröta i Enköpingstrakten.
Riktigt tråkiga nyheter för de som drabbats, eftersom det är lag på att förinta alla smittade samhällen, rubb och stubb. Ramar, vax, kupor – bara att elda upp. Ett antal tusenlappar om man inte är försäkrad.
Trist också att ingen av biodlare-organisationerna – (och här vill jag skriva något elakt) – kan stå för nyhetsflödet i så här allvarliga frågor.
Det surrar fint på insidan och allt verkar ok.
Utanför är det rena killing fields.
Kanske skulle man göra en sån där vindbryggeliknande konstruktion av flusterbrädan. Så den går att vika upp, som skydd mot snö och överdos av väder.
Det kanske minskar självmordstendenserna hos de mest vårystra gammelbina.
Bidöden har slagit riktigt hårt i landet i väster. Dessutom är pollen och vax laddat med pesticider.
I San Francisco har kemister och forskare idag inlett en konferens med bin och pesticider i fokus. Parallellt jobbar två federala myndigheter med problemet varför bina dör. En federal domstol har kommit fram till att U.S. Environmental Protection Agency inte tagit hänsyn till alla krav när man tillåtit bekämpningsmedel.
Ska bli spännande att se var det landar.
Merced, Kalifornien, den 22 mars 2010. Ingen vintervila där:
Fördelen med regn är att snötäcket blir tunnare.
Dessutom blir bikuporna lite renare utanpå.
Man ska tänka positivt allså, medan blötsnön plaskar ner.
Våren, kom hit och värm.
En som vet sa att man inte ska öppna och pillra i kuporna förrän det är minst 10 grader i skuggan.
Möjligen stödfodra så småningom med liten sockerdeg, dvs florsocker, kanske lite egen honung och lite vatten. Lagom fast konsistens, plattas till och placeras ovanpå ramarna.
Men pollendeg var det ingen som testat. Jag tror jag låter bli också. I alla fall pollendegen.
Fick också ett par kloka ord om kamikazepiloterna: Det är inget att oroa sig för. Nya bin är redan på gång på insidan och det är dags för de gamla vinterbina att kila vidare.
Livets hjul rullar på alltså.
Framåt.
Alla kuporna är nu stänkmålade. De slog sig ner på mig också och sket på ena ärmen.
Horder av nödiga små bin tog sig förtjust ut i solen igår. De bajsade överallt. Och många, många trillade ner i snön och frös ihjäl. Jag ryckte ut och plockade upp allt som sprattlade och pulade tillbaka in igen, men det var som en droppe i havet.
Det är i alla fall ordentligt surr i alla fyra kuporna trots massiva förluster.
Hos bastarderna är det 32,4 grader and rising.
De verkar ha gått upp i översta lådan nu. Och det låter som de kickstartat.
Jag kände försiktigt på lådorna. De har lättat i vikt ordentligt men det är nog inte tomt på mat.
I eftermiddag ska jag fråga experten till råds om jag ska stödfodra lite. Och hur man gör pollendeg.
Ingen brist på saker att oroa sig för alltså.
Elvis gör i alla fall ett strålande jobb. Småfåglarna vågar sig inte fram ens för att kalasa på alla döda bin.
Det ligger i Litauen, ett par stenkast från polska gränsen. Ett underbart ställe med urgamla bikupor och massor av högst levande bin.
Undrar vad dom använder för dundermedel för att hålla helveteskvalstren stången.
Biodlarens blogg 